Martingalen är en av de mest använda hjälptyglarna, som vi möter både inom sporten och i motionsridningen. Användningsområdet är rätt brett, och rätt använd kan den göra stor nytta för både ryttare och hästar på olika utbildningsnivåer.
Men vet du exakt hur martingalen verkar och hur du anpassar den så att den verkligen gör sitt jobb?
De frågorna och många andra om martingalen ska vi försöka besvara i den här artikeln.
Hur är en martingal till häst uppbyggd?
Den klassiska martingalen har formen av ett Y och består av två delar:
bringremmen – det är den längre remmen som i ena änden slutar i en ögla som vi för sadelgjordenigenom. Öglan är justerbar, och det är med den vi kan förlänga eller förkorta martingalen. I andra änden delar bringremmen sig i två smalare remmar som slutar i metallringar som tyglarnalöper igenom. När man använder martingal rekommenderas så kallade tygelstoppar. Tack vare dessa små delar i gummi eller läder som sitter på tyglarna glider martingalens ringar inte för långt fram och hakar varken i bettetsringar eller i hästens mule.
halsremmen – det är en bred ögla som, precis som namnet säger, ligger runt hästens hals. Halsremmen är också justerbar i längd så att den kan anpassas efter hästens storlek. Halsremmen ger dessutom extra säkerhet för ryttaren, som alltid kan gripa tag i den, till exempel på hästar som bockar kraftigt (praktiskt i arbetet med unga hästar).
Martingaler är oftast gjorda av läder, men vi möter också modeller av band eller andra syntetmaterial som plast eller biothane. De flesta ryttare föredrar lädermartingaler på grund av deras tyngd och den låga risken för skavsår. Vid en lädermartingal är skötseln viktig, så att lädret förblir mjukt och lätt elastiskt. Läder utan ordentlig vård är mycket mer utsatt för sprickor och brott, särskilt vid en martingal som utsätts för stort tryck.
Martingalens verkan
Martingalens viktigaste uppgift är att hindra hästen från att lyfta huvudet så högt att det hamnar utanför den punkt där ryttaren kan kontrollera det. Den förebygger också situationer där hästen – genom att kasta upp huvudet eller dra tillbaka det i hoppet – skulle kunna träffa oss i ansiktet med nacken.
I det ögonblick hästen försöker kasta upp huvudet lägger martingalens ringar tryck på tyglarna och därmed på hästens mun och uppmuntrar den att sänka huvudet.
Martingalens verkan är förhållandevis mild jämfört med andra hjälptyglar, som till exempel chambon, utbindare eller glidtygel.
Även om martingalen på grund av ringarnas tyngd alltid kommer att lägga åtminstone ett lätt tryck kan vi styra dess verkan genom att ge efter eller ta upp tygeln.
Därför får martingalen, till skillnad från andra hjälptyglar, användas (och rekommenderas ofta rentav) vid hoppning över hinder. Genom att ge hästen tygel ger vi den nästan obehindrad rörelsefrihet i halsen. Den enda disciplin där martingal inte är tillåten på tävling är dressyr. Martingalens uppgift är alltså inte att låsa hästens huvud och hämma rörelserna, utan bara att korrigera hästens hållning och ge ryttaren större säkerhet.
Att använda martingal förebygger också att hästens mungipor såras när ryttaren håller händerna för högt. Därför är det också bra att nybörjare använder martingal.
Typer av martingaler
Utöver den klassiska martingalen som vi skrivit om hittills finns det också olika varianter:
martingal med bringskydd – det perfekta alternativet för ryttare som å ena sidan behöver martingalens funktion och å andra sidan vill hindra sadeln från att glida för mycket. När de två sakerna kombineras i en, som i de här modellerna blir de mycket enklare att sätta på och använda. I sådana modeller fästs bringremmen oftast i sadelgjorden med en karbinhake. Martingalen går som regel att haka av, så att man vid behov även kan använda bara bringskyddet.
trekantmartingal (bib) – den här typen har i stället för två remmar i den övre delen en sammanhängande triangel, som också slutar i ringar som tyglarna löper genom. På grund av triangelns tyngd är den här martingaltypens verkan kraftigare. Den gör också att tyglarna ligger närmare varandra, vilket underlättar styrning och vändningar på en häst som „går kraftigt“. Den här typen av martingal möter vi oftast hos kapplöpningshästar eller i fälttävlan. Vid ett ryttarfall hindrar en bib bättre än en klassisk martingal att tygeln faller ned från hästens hals, vilket skyddar mot att den går av eller – ännu värre – mot skador på hästen om tygeln skulle trassla in sig kring dess ben.
elastisk martingalgaffel – den möter vi oftast bara som martingalens övre del som hakas på ett bringskydd. Tillverkad av gummi eller annat elastiskt material ger den hästen mer frihet än en styv martingal. En bra lösning för hästar som reagerar dåligt på martingalens kraftigare verkan eller som tenderar att bli styva i rygglinjen.
irländsk martingal (tygelhållare) – det är helt enkelt en kort, enkel rem med ringar i båda ändar som förbinder tyglarna framför hästens hals. Remmens huvuduppgift är att hindra att tygeln faller ned från hästens hals efter ett ryttarfall. Tygelhållarens roll är snarare att ge extra säkerhet; den har ingen korrigerande verkan.
Hur anpassar man en martingal?
För att martingalen ska fungera rätt måste den vara väl anpassad. En för kort martingal hämmar hästens rörelser för mycket, särskilt halsens och ryggens arbete (särskilt vid hoppning kan den få hästen att hoppa med så kallad „omvänd rygg“). En för lång martingal fyller inte bara sin funktion dåligt, utan kan också vara farlig – hästen kan få in en hov i den och falla.
Justeringen av martingalen kan vi börja med halsremmen. Den måste vara så lös att vi kan få in en hand på högkant mellan remmen och hästens hals.
Nästa steg är att justera martingalens längd. När den lyfts maximalt uppåt ska ringarna befinna sig ungefär i höjd med hästens manke.
Kom ihåg att, när du för martingalens ögla genom sadelgjorden, placera den precis på mitten mellan hästens ben. På så sätt verkar martingalen jämnt och drar hästens huvud nedåt och inte åt sidan. Du undviker också situationer där hästen skulle kunna skava ett av frambenen mot martingalen.
